WO-WO kennel. Leonberger

Pyreneisk Mastiff

 

Pyreneisk Mastiff är en ganska ovanlig/liten ras i Sverige. Men deras användnings område från början samt deras historik är spännande. Under 1970 talet gjordes det ett betydande arbete för att återigen avla fram dessa fina hundar i Spanien, där den har sitt ursprung. Även i Sverige finns idag en rasklubb. Pyreneiska Mastiffklubben. 

Vår kunskap om denna ras är idag inte så stor, men vi försöker lära oss så mycket vi kan. Vi ser med spänning framemot att få följa vår första Pyreneiska Mastiff, Samba, från det att hon är liten valp till dess att hon blir vuxen. 

 

För att dela med oss lite av den Pyreneiska Masiffens historia så följer här nedan en text om dess historia.

Texten är hämtad från Pyreneiska Mastiffklubbens hemsida under fliken "Rasinfo". 19/6 2018.

 

Historik

BERGENS SPANSKA JÄTTE.

Det skymmer över det snötäckta landskapet. En blek sol drar sig långsamt ner mot horisonten. Minuterna innan den försvinner bryter åsen igenom grådiset. Den runda solskivan speglar sig i de mörkt bruna ögonen på en hund som ligger längst upp på berget. Det gigantiska huvudet vilar mot tassana, kroppen förefaller avspänd men blicken är vaksam. Ett ljud i fjärran får omedlebart effekt. Med förvånadsvärd snabbhet står hunden på benen. Den skakar snön ur pälsen. Dessa dova skall förkunnar att ingenting har undgått den, att den är beredd att försvara både sin ägare och egendom om så skulle krävas.

Nygammal ras.

Under lång tid har rasen vaktat och värnat om fårhjordarna och herdarna i bergsområdena mellan Aargonien och Navarra. Den Pyreneiska Mastiffen härrör med andra ord från den spanska sidan av Pyrenéerna. Där har den utvecklats till en egen typ och skiljer sig bl a i hårlag och färg från slättlandets spanska Mastiff, som får anses vara den närmsta släktingen. Rasen är nygammal i den förståelsen att dagens uppfödare ännu bara är halvvägs i sitt arbete. Målet är att restaurera den stora Mastiffen som så sent som i början av 1900-talet var en vanligt förekommande herde- och vakthund. Den Pyreneiska Mastiffen har samma arbetsuppgifter som sin franska släkting, Pyrenéerhunden. Kuperade öron svans, tjock päls och ett överflöd av löst halsskinn, för säkerhets skull prytt med ett halsband utåt försett med taggar, var tidigare Mastiffens arbetsmundering.

1000 får - fem Mastiffer.

Fårflockarna var stora, till en hjord på 1000 djur ansågs fem Mastiffer vara minimum för att garantera säkerheten. Vid fara samlades dessa som ett skyddsvärn framför inkräktarna om så krävdes hade de inga betänkligheter mot att ge sig i in i strid. Däremot ansågs det som ett allvarligt fel om en enstaka hund tog upp förföljelse av varg eller björn: Gjorde inte  rovdjuret slut på den olycklige, såg husbondefolket, på det mest krassa effektiva sättet till att hunden förlupit sig för sista gången. Bruksegenskaperna var det enda som prioriterades i aveln, men de krav hundarnas arbete ställde på kroppstyrkan och konstruktionen förde med sig en utveckling av en karaktäristisk och tämligen homogen hundtyp. Tiderna förändrades, i mitten av 40-talet försvann de  sista vargarna från bergen och de  stora hundarna fann sig plötsligt arbetslösa. Deras matkonto kunde inte längre motiveras i de fattiga herdarnas hushåll. Ej heller fanns det längre praktisk menimng att åka många mil för att para sin tik med den pampigaste och bästa hanen. Rasen försvann gradvis och de hundar som fanns kvar förlorade väsentligt i typ genom korsning av andra raser, troligtvis till stor del Pyrenéerhunden. Först 1974 vaknade intresset för rasen till liv med upptäckten av några ännu rastypsiak exemplar. Detta föranledde ett mer intensivt sökande efter Pyreneiska Mastiffer och en rasklubb bildades.

Storleken viktig.

Den Pyreneisk Mastiffen är en stor hund också bland sina fränder inom Masiffgruppen. Mankhöjden för en hanhund bör helst rejält överstiga minimimåttet 77 cm uppåt finns det ingen gräns. Stora hundar har alltid värdesatts högst och skall man drista sig till att nämna ett generellt exteriört problem är det just höjd och massa som saknas. Däremot får rasen på inget vis förefala klumpig eller överdrivet lymfatisk. Det lösa skinnet bär i stort sett inskränka sig till partiet under hakan där två "skinnpåsar", s k dröglappar, finns kvar som ett minne från den tiden då hundens strupe krävde maximalt skydd i slagsmål. En bra Pyreneisk Mastiff skall vara välpropotionerlig, kraftig och muskulös.Den skall vara något längre än den är hög. Som så många andra herdehundar, vars tidigare förfader (enligt den mest vedertagna teorin) troligen en gång utvandrat från Asien, är den Pyreneiska Mastiffen (och för all del också Pyreneérhundens) huvudsakliga färg vit. Karaktäristiskt för Mastiffens är ansiktets tydligt markerade färgmask som skall harmoniser med eventuellt övriga fläckar på kroppen.

Ansiktsteckningens färgfält skall vara tydligt avgränsade och inkludera båda öronen. Benen, tassarna och svansspetsen skall alltid vara vita. Den föredragna färgen är vit med medelgrå tecken, men flera schatteringar av grått och gult, svart och marmorerat är godkänt. Däremot får fläckarna inte vara röda och den vita grundfärgen får aldrig anslå en gulaktig ton. Tillika får hunden aldrig vara enfärgat vit, vilket anses som ett diskvalificerande fel. Typiskt för rasen är den krökta svansspetsen, vanligtvis benämnd herdekroken. Svansen bärs i sabelform under rörelse men får inte ringla upp över ryggen. Dessa "Krullsvansar" är ett av de vanligaste exteriöra felen. Den Pyreneiska Mastiffen skall helst ha dubbla sporar på bakbenen. Om en utställningsdomare ställs inför två jämngoda exemplar bör hunden med dubbla sporrar vinna.

Mastiffen på 90-talet.

I vårt moderna samhälle är det knappast önskvärt att den Pyreneiska Mastiffen utvecklar hela sin talang till att vakta. Detta tycks heller inte vara fallet, "den svenska" Mastiffen passar bäst in under epitetet "snäll" hund, kanske i högre grad än vad spanjorerna själva skulle uppskatta. Den har mycket hög retningströskel och låter sig inte på pin kiv provoceras. I umgänget med mindre hundar är den mild och god, men hur väl denän vill riskerar den att skrämma slag på den mötande genom sin blotta storlek. Dagens gärning som vakthund inskränker sig valigtvis till den egna tomten och även om de flesta Mastiffer gärna påpekar sin existens genom ett par av de grova, tunga skallen, är det storleken som får besökare att tveka i grindhålet. Däremot är tanken inte långsökt att en dåligt socialiserad och därtill understimulerad hund tar sin plikt som väktare, i brist på annat, på större allvar. Som driven av en uråldrig insikt söker den Pyreneriska Mastiffen ofelbart upp den högsta punkten på tomten där den, oavsett väderlek, kan ligga i timmar och betrakta omvärlden. Därifrån låter den högljutt meddela när utsikten över reviret störs av främmande. Att tala om för familjen när någon kommer ingår i rasens allmänna manande om sin flock. Inomhus vankar den gärna efter barnen för att förvissa sig om att allt går rätt till och för att inte missa eventuella upptåg. Ju mindre barn, desto försiktigare är hunden. När husets ungar har ett par år på nacken uppskattar Mastiffen glatt att leken blir lite vildare och den glömmer sin stolthet för att uppsluppet leka tafatt. Ändå är framförallt värdigheten och stoltheten några av de mest framträdande egenskaperna hos den Pyreneiska Mastiffen.

Skötsel.

En Pyreneisk Mastiff kräver inga mängder med motion. Under de första tio månaderna bör utelivet inskränka sig till den egna täppan, förutom kortare koppelpromenader i rent träningssyfte. Som vuxen uppskattar den att få tumla om lös, gärna tillsammans med endra hundar, och den har inga problem med att hänga med på dagslånga skogsutflykter. Vad det gäller jaktlusten inskränker den sig till att vilja fösa bort viltet från flocken, det vill säga familjen - med andra ord helt i linje med rasens ursprung. Cykling långa sträckor och annan mer monotn motion bör man vara försiktig med. I sin ursprungliga användning behövde den aldrig röra sig speciellt snabbt eller länge. När fårflockarna flyttade lufsade den Pyreneiska Mastiffen efter längst bak, medan de mindre vallhundarna höll ordning på hjorden. Pälsen kräver ingen trimmning och utställningsförberedelserna inskränker sig till varsam ansning av håret runt tassar och klor. Är hunden mycket smutsig kan ett bad vara befogat, men det här är ingen ras som man skall schamponera i tid och otid. Den vardagliga pälsvården är lätt gjord och består i en ordentlig genomborstning någon gång i veckan. Det mjukare håret bakom öronen och den ymmiga pälsen på bakbenen byxor kan ibland tova sig, men är lätt att reda ut. Pälsen är smutsavstötande. Två gånger årligen fäller den pälsen och då kan man kamma ur kassar med underhull.

Gårdshund. 

Det kan vara klokt i att, i de fall man som oerfaren hundägare står i beredskap att välja en Pyreneisk Mastiff, inriktar sig på en tik. Den blir inte fullt lika stor och har inte fullt lika många kilo att sätta bakom sin pubertetssprallighet. En ouppfostrad hanhund i viktklassen strax under 80 kilo kan bli, låt vara om än oavsiktligt, ganska förödande för sin omgivning.

Framtiden.

Den Pyreneiska Mastiffen är ännu inte någon homogen ras, ofta det är svårt för uppfödarna att förutsäga resultatet av en parning. Typmässigt förekommer det hundar med tydliga drag av S:t Bernard och Pyreneérhund, och det händer att det föds korthåriga valpar i kullarna. Många smärre, oönskade rasdrag såsom tångbett får man i dagsläget ha överseende med eftersom avelns syfte i möjligaste mån är att vidga den genetiska banken. Detta är också nödvändigt med tanke på att det förekommer HD (höftledsdysplasi) inom rasen. De förnämsta Pyreneriska Mastiffen finns i ursprungslandet, men det svenska beståndet har från spanskt håll fått beröm för sin kvalité, vilket lovar gott för den pampiga, men än så länge sällsynta herdehund från bergen i söder.

Slut på texten om Pyreneisk Mastiffs historia, hämtat från Pyereneiska Mastiffklubbens hemsida.

Vi avslutar med en bild på Samba, som rent exteriört verkar väl uppfylla ras standarden. Vi hoppas nu att allt annat kommer att bli bra under hennes utveckling till vuxen hund. Att hon får vara frisk med god mentalitet och friska leder. Kanske om vi har tur och allt går som vi vill, att vi en vacker dag kan få några små söta Pyreneisk Mastiff valpar. Synd bara att det är så långt till Spanien - Men vi har god tid att funder på detta.

Vi riktar ett stort tack till Evitagårdens kennel för att vi fick denna nya lilla medlemmen till vår familj.